Politeia

På Politeia-redaktionen satte vi nästan morgonkaffet i halsen när vi läste fil.dr. Jan Sellings debattartikel ”Ideologiskt israelhat bakom stöd till Hizbollah” i nättidskriften Yelah. Tanken hade slagit oss att vi kanske famlat i mörkret när vi i ett tidigare inlägg påstod att motsättningen mellan modernism och antiimperialism hade potential att utvecklas till en framtida konflikt inom den svenska vänsterrörelsen. Vi hade dock inte väntat oss en omedelbar bekräftelse av vår tes. Jan Sellings artikel innehåller nämligen just kritik av antimperialismen enligt typisk (anti)tysk modell:

Utifrån mina erfarenheter i den tyska vänstern anar jag en konflikt mellan antiimperialister och antifascister som blir tydlig just i debatter om Mellanöstern.

Ideologi kan i marxistisk mening ses som modeller och klichéer som förvränger vår syn på verkligheten. Min poäng är att antiimperialismen och speciellt dess antisionism är en sådan begränsande ideologi. Den leder till en demonisering av Israel och en oförmåga att identifiera antisemitism.

[...]

Politiskt leder antiimperialismens ideologi till ohållbara slutsatser som att nationell befrielse alltid är riktig och att alla som bekämpar ”imperialistiska” makter bör stödjas.

Jan Selling verkar vara en intressant person. 2004 disputerade han vid den Historiska institutionen vid Lunds universitet med doktorsavhandlingen ”Ur det förflutnas skuggor” (Utgiven av Symposion). Avhandlingen behandlar den tyska nynationalismen efter landets återförening i början av 1990-talet. Sellings tes är att konservativa och kristdemokrater sedan 1980-talet försökt bryta den vänsterliberala hegemonin över den politiska diskursen genom att normalisera den tyska nationalkänslan; att hos folkflertalet återetablera en positiv syn på ”det tyska”. Metoden för detta har bland annat varit försök till att ”relativisera” nationalsocialismens brott, exempelvis genom jämförelser med kommunistiska förgripelser. Utifrån detta perspektiv särskådar Selling den tyska historiedebatten under 1990-talet.

I Sverige har Jan Sellings främsta gebit varit att försöka etablera sig som en sorts vänsterns motsvarighet till Lars M Andersson eller Henrik Bachner, det vill säga som en historiker med antisemitism och semiter som främsta expertområde och käpphäst. Nu ska vi inte ironisera kring den potentiella lönsamheten i yrkesområdet filosemitisk expertis, Selling tycks av allt att döma ha ett djupt och äkta engagemang för dessa frågor.

Uppenbart är dock att Selling inspirerats av den antityska idéströmningen (antideutsche) och nu försöker placera dessa teorier i en svensk kontext. Eller vad sägs om följande citat från en tidigare debattartikel i Expressen:

[...] om Mellanösternkonflikten betraktas med en ensidig imperialismteori som talar om “det palestinska folkets rätt till självbestämmande” och samtidigt förnekar existensen av ett judiskt folk kan det endast sluta i ren och skär antisemitism. Under 1980- och 1990-talet växte så småningom den tyska vänsterns insikt också om att antisionismen förgiftar socialismens emancipatoriska budskap om internationalism, antirasism och jämlikhet.

Medan övriga deltagare i Hizbollah-debatten svävat kring målet och endast ytligt berört denna problematik, sätter Jan Selling fingret på debattens egentliga utgångspunkt; vänsterns villkorslösa stöd till reaktionära befrierserörelser i antimperialismens namn. Därmed förflyttas diskussionens fokus, från den moralistiska aspekten av mellanösterproblematiken, till en mer teoretisk utgångspunkt. Naturligtvis kommer Politeia-bloggen intresserat att följa utvecklingen.

Tidigare inlägg:
“Hizbollah-vänstern” ­– fortsättning på debatten
Antideutsche – Det antityska fenomenet sett med svenska ögon
“Raka led med högerarmarna i luften?”

Läs mer:
Yelah: ”Ideologiskt israelhat bakom stöd till Hizbollah”
Expressen: Vi inom vänstern är blinda för judehatet

Sedan inlägget “Raka led med högerarmarna i luften?” publicerades på denna blogg har debatten gått het kring vänsterns förhållande till Hizbollah och islamistiska rörelser. För en sammanställning av debattinlägg som publicerats i ämnet, se nedan. För den som inte orkat hänga med följer några roliga/intressanta citat i urval.

Andreas Malm står som författare för en text som lades upp på kampanjens hemsida och innehållet stämde inte överens med vad kampanjen stog för. I texten vurmades det för religiösa grupper, man skulle antingen ställa sig på Hizbollahs eller Israels sida, det fanns ingen analys på situationen ur ett vänsterperspektiv

[...]

Men ett socialistiskt klassperspektiv är inte förenligt med religiös fundamentalism, där det religiösa perspektivet syftar på att man ska lyda under en gud vars vilja tolkas av Hizbollah - och i förlängningen den arbetarfientliga regimen i Iran. Tyvärr fick artikeln ändå publiceras i tidningen Arbetaren, vilket varken är oväntat eller förvånande då Arbetaren gång på gång har visat att de mer liknar en bilaga till Dagens Nyheter än ett organ för vänstern och syndikalisterna.

[...]

Det slutade med att demonstrationen dominerades av Hizbollah-flaggor och plakat med Hassan Nasrallah, Hizbollah andliga ledare, den dominerades av religiösa tal och koranverser istället för tal om klassgemenskap och kamp mot ockupation och rasism.

[...]

Det går i olika lägen till viss del att samarbeta med exempelvis religiösa organisationer, i avgränsade sakfrågor. Vi kan erkänna deras rätt att verka, när vi tjänar på det.

Utvärdering av kampanjen för solidaritet med Palestina och Libanon
AFA-Stockholm (senare Autonoma i Stockholm), Motkraft.net, 2006-07-26

Samma dag som ledaren lades ut på Arbetarens hemsida började det: jag fick motta det första i en lång rad misshandels- och dödshot från en av frontfigurerna i AFA-Stockholm. På den utomparlamentariska vänsterns offentliga klottertoalett socialism.nu kunde man snart ställa sig i en stråle av kommentarer i stilen ”Malm kan i fortsättningen gå och demonstrera med Info-14”, Malm är ”objektiv klassfiende”, ”Malm borde få sin Hizbollah-romantik nedkörd i halsen tills han slutar att andas”.

[...]

Men tillåt mig först berätta om hur Fleischer en gång satt tillsammans med mig och ett tjugotal andra SUF-aktivister i Stockholms LS lokaler och antog det där hyllningsuttalandet till Hizbollah år 2000, om hur han då var en av dem som mest entusiastiskt bejakade förslaget – jag minns den där uppstudsigt lustfyllda blicken som bara en ung het aktivist kan få när han eller hon ser en chans att uttrycka något verkligt militant: hur den glimmade till i Fleischers ögon.

[...]

”Hizbollah kan inte tillåtas överleva som militär styrka”, ”fråga dig om Israel borde bli som Syrien, eller om Syrien borde bli mer som Israel”, ”vi får hoppas att det blir Nasrallahs skalle (…) som flyger i luften” – sådana ord flyter nu ur Fleischers tangentbord. Låt mig göra konstaterandet i all stillhet. Varje vänstergeneration föder sina renegater.

[...]

Personligen kommer jag med glädje och stolthet att marschera igen tillsammans med tusentals palestinier och libaneser under Hizbollahs fanor, medan något tjugotal maskerade AFA-aktivister står och skriker på sekulär socialism och Rasmus Fleischer ordnar en proisraelisk motdemonstration tillsammans med sina vänner i Liberala ungdomsförbundet.

Vem ska vänstern stödja?
Andreas Malm, Arbetaren, 2006-08-02

Två dagar senare, vid en mindre samling på Möllevångstorget i Malmö, vajade åter de gula Hizbollah-fanorna, jämte v:s röda och mp:s gröna. Talkörerna på arabiska, som uppmanade till att “döda judarna” och avslutades “Nasrallah, vår älskade, bomba Tel Aviv, applåderades entusiastiskt även av vänsterpartiets fanbärare.

[...]

För vissa vänsteraktivister är motiven snarast taktiska, grundade i de grövsta av stereotyper: Genom att posera med Hizbollah hoppas man kunna värva förortsborna till klasskampen. Några hundra palestinier på en demonstration kan av vissa vita vänsteraktivister tolkas som ett sällsynt kvitto på folklighet.

Hizbollah-vänstern stöder judeutrotning
Rasmus Fleischer, Expressen, 2006-08-07

Men Fleischer likställer mig, och Arbetaren, med nazister. Till saken hör att Fleischer år 2000, när både han och jag tillhörde Syndikalistiska Ungdomsförbundet, själv stödde Hizbollah. Man får förmoda att han betraktar sig som en omvänd före detta nazist och anhängare av judeutrotning, och att han i många år skrivit regelbundet för en publikation som han nu upptäckt är nazistisk.

[...]

Rasmus Fleischers ideologiska husgud, dagligen dyrkad på hans blogg, är Friedrich Nietzsche, känd för hårresande uttalanden om allt från judar och kvinnor till svaga och sjuka.

Därför ska vi stödja Hizbollah
Andreas Malm, Expressen, 2006-08-11

* * *

Läs mer:

Arbetaren:
Frihet på marken
Vem ska vänstern stödja?
Skam över FN

Copyriot:
Kortslut inte din kompass: Hizbollah måste besegras!
Måndag på Möllan (uppföljning kring Hizbollah)
Hizbollah-kontroversen

Expressen:
Hizbollah-vänstern stöder judeutrotning
Därför ska vi stödja Hizbollah
Bra att syndikalister tar avstånd från Andreas Malm

Flamman:
Brunmålningen har startat igen

Motkraft.net:
Utvärdering av kampanjen för solidaritet med Palestina och Libanon

Yelah:
Heja den starkaste!
Ännu en fradgetuggande Israelförsvarare
“Hizbollah måste avväpnas”
“Dubbla måttstockar i debatten om Mellanöstern”
“Rasmus har fel om Hizbollah”
“Hizbollahs motstånd hindrar mer israeliskt övervåld”

Förmodligen har de flesta av bloggens läsare sett bilder föreställande tyska antifascister som demonstrerar med israeliska fanor och med uppseendeväckande banderolltexter som exempelvis ”Alles gute kommt von oben” (Allt gott kommer från ovan, syftande på de allierades terrorbombningar under slutet av andra världskriget). Grupperingarna som står bakom dessa uttryck kallar sig själva antideutsche (antityskar), en kontroversiell gruppering även inom den tyska vänstern. Vad ligger bakom antityskarnas i svenska ögon märkliga framtoning? Denna text är tänkt att i korta drag ge en introduktion till antityskarnas teoretiska grund.

Den uttalat antityska falangen av den tyska vänstern började ta form i samband med återföreningen av väst och öst i slutet av 1980-talet. Samtidigt som öst- och västtyskar i glädjeyra omfamnade varandra, opponerade sig delar av vänsterörelsen mot återföreningen, vilken man ansåg vara ett potentiellt hot om en ny fascistisk era, ett fjärde rike. Demonstrationer arrangerades under parollen ”Nie wieder Deutschland” (Aldrig mera Tyskland). Den antityska rörelsen hade börjat ta form.

Antityskarnas syn på ”det tyska” kan lite förenklat ses som en vidareutveckling av teorin om Sonderweg (sv. särväg). Denna inom historieforskningen vanligt förekommande teori gör gällande att Tyskland i mötet med moderniseringsprocessen slog in på en särväg i utvecklingen. Medan övriga västeuropeiska stater liberaliserades både politiskt och ekonomiskt, utvecklades Tyskland bara på den ekonomiska planet. Parallellt med att kapitalismen fick sitt genombrott levde förmoderna, auktoritära maktstrukturer kvar i det Tyska riket. Tyskarna förblev undersåtar – inte medborgare.

I anslutning till denna teori ser antityskarna det tyska samhällsprojektet som särpräglat från övriga Europa. Man menar att ”det tyska” representerar en speciell samförståndsanda mellan statsmakt och kapital, en korporativ struktur vars fulländande konsekvens var det industriella utrotandet av judarna, Förintelsen. Antityskarna ger därmed inte endast uttryck för en allmänt riktad antinationalism - tyskheten ses i sig som fiende. Tyskland är inte endast en nation utan ett politiskt projekt och ett ideologiskt koncept vars själva essäns är fascistiskt.

Antityskarnas förbehållslösa solidaritet och stöd för Israel och sionismen kan förstås i ljuset av synen på Tyskland. Man ser Israel som en geopolitisk allierad mot ”det tyska”, en garant att nazismen och Förintelsen inte kommer att kunna äga rum igen. Vidare företräder man en särpräglad och invecklad marxistisk analys av antisemitismen och antisionismen, som man ser som en degenererad form av antikapitalism.

Antityskarna betraktar sig själva som (frihetliga) kommunister. Kommunismen ser man dock inte främst som ett realpolitiskt projekt, produktionsmedlens kollektivisering, utan snarare som en filosofisk hållning. Antityskarna är motståndare till kapitalism, men riktar samtidigt en frän kritik mot vad man anser vara en allt för dogmatisk antikapitalism hos vänsterörelsen. Resonemanget bygger på att även om kapitalismen är dålig så är den betydligt bättre än dess barbariska alternativ – fascismen. Antitysken Stephan Grigat säger i en intervju:

There is something worse than capitalism and bourgeois society: its barbarous abolition. And that is what Germany stands for, that is what national socialism and fascism stand for, that is also what panarabic-nationalist ideas and islamist ideas stand for today.

Slutsatsen kan dras att antityskarna inte omfamnar den marxistiska teorin om ”socialism eller barbari”, att barbariet (dvs fascismen) är kapitalismens yttersta konsekvens. Snarare ser man fascismen som en återgång till ett feodalt/traditionellt/förkapitalistiskt samhällsstadium. Den antityska ståndpunkten skulle snarare kunna formuleras ”hellre kapitalism än barbari”. Detta leder oss in på en av antityskarnas främsta käpphästar; kritiken av antiimperialismen.

Marxism-leninismens kanske mest framträdande teori är att imperialismen utgör kapitalismens slutgiltiga stadium. Som en konsekvens av detta resonemang ses antiimperialistiska, nationella befrielserörelser som progressiva element oavsett dessa rörelsers politiska orientering. Teorin (som i stora drag kommit att omfamnas av den samlade vänsterörelsen), förklarar vänsterns stöd till nationalistiska och/eller islamistiska rörelser som kämpar mot en imperialistisk övermakt: Ett bakslag för imperialismen är per definition även ett bakslag för kapitalismen och därmed röjer antimperialistiska krafter vägen för ett socialistiskt genombrott.

Antityskarna förkastar i grunden denna teori. Istället ställer man sig odelat positiva till att regimer man uppfattar vara reaktionärt nationalistiska eller ”islamofascistiska” ersätts av ett liberaldemokratiskt och sekulärt politiskt system. Med andra ord tillämpar antityskarna en mer ortodox tolkning av den marxististiska utvecklingläran; det borgerligt kapitalistiska samhällsstadiet måste uppnås innan det socialististiska samhället är möjligt.

Av denna anledning stödjer antityskarna exempelvis USA:s intervention och ockupation av Irak och Afghanistan samt NATO:s bombingar av Jugoslavien. Detta i kombination med en uttalad kritik av politisk islam (som till mångt och mycket påminner om den högerliberala kritiken), har lett till att stora delar av den tyska vänstern att stämplar antityskarna som högeravvikare.

Avslutningsvis några reflektioner: Är den antityska tendensen en möjlig framtida utveckling för den svenska vänstern? Svaret får bli ett nja. Antityskarnas extrema dragning till etnomasochistiska uttryckssätt har sitt ursprung i specifikt tyska förhållanden; det tyska efterkrigstraumat och den därmed kopplade skuldkulten. Även om det förekommit antinationalistiska paroller hos svenska antifascister som påminner om antityskarnas (exempelvis ”Jalla jalla – Låt Sverige falla”), så är steget därifrån fortfarande ganska långt till att paradera med israelfanor och öppet hylla massmord på landsmän.

Däremot är det inte omöjligt att vi kommer att se delar av den svenska vänstern sakta men säkert anpassa sig till realiteten att de framträdande skiljelinjerna i den världspolitiska utvecklingen inte främst kan förklaras utifrån motsättningen mellan arbete och kapital, utan mellan tradition och modernitet. Som antityskarna poängterar bör en konsekvent vänsterrörelse i denna konflikt ställa sig på modernismens sida. Även i Sverige kan vi vänta oss en mer djupgående konflikt gällande hur vänstern bör ställa sig till ”reaktionära” antiimperialister.

Som en parentes kan tilläggas att tendenser till sådana konflikter redan kunnat skönjas i samband med irakkrigets utbrott. Den samlade vänsterns försök att mobilisera en antikrigsrörelse av vietnamkrigsmodell havererade ganska omgående i interna bråk om hur man skulle förhålla sig till islamister, kurdernas rättigheter, Saddam-lojalister, självmordsbombare, USA-medlöpare etc etc. Samma typ av konflikt tycks nu åter har blossat upp samband med Israels angrepp på Libanon, se tidigare postning: “Raka led med högerarmarna i luften?”.

I egenskap av intern ordningsstörare inom vänsterrörelsen bör det antityska fenomentet därför välkomnas.

Läs mer:
Intervju med antitysken Stephan Grigat (engelska)
Antideutsche på Wikipedia (tyska)
Antideutsche Kommunisten Berlin (tyska)
Antideutsch-kommunistische Initiative (tyska)
Olivlunden: Vänster för Israel

En vital del av det demokratiska samhället är den fria debatten. Åsikter möts i en andra av ömsesidig förståelse och respekt. Slutresultatet är förhoppningsvis konstruktivt, debattörerna skiljs åt som lite klokare och insiktsfullare människor.

Debattfenomenet har dock under senare år kommit att plågats av en mörk baksida, en odemokratisk undervegetation. Vi talar givetvis om den debatt som sker utanför storstadstabloidernas debattsidor; på webforum, mailing-listor och bloggar. I dessa sammanhang finns inte längre någon garant för att debattörerna håller sig inom de demokratiska spelreglerna, än mindre att man upprätthåller den goda och konstruktiva ton som kännetecknar det offentliga samtalet.

Någon som på ett brutalt sätt kommit i kontakt med fenomenet är Marie Demker, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet, där hon bland annat bedrivit forskningsarbete kring den svenska främlingsfientligheten. I en artikel i gårdagens Svenska Dagbladet beskrivs hur hon i samband med detta blivit överöst av synpunkter och åsiktsyttringar från diskussionssugna undergrounddebattörer:

Variationen i de förklenande omdömena om mitt kön, min kompetens och mina förståndsgåvor hade onekligen en bredd som jag imponerades av.

Mejlen kom från populister och högerextremister. De kommer lika säkert som att solen går ned i väster varje gång jag säger något, oavsett vad, om min forskning kring främlingsfientlighet.

De verbala övergreppen mot etablerade samhällsmedborgare som Marie Demker åskådliggör en svaghet i den nya informationsteknologin. Plötsligt står nya kommunikationsvägar öppna för kreti och pleti att uttrycka sina ignoranta och okunniga åsikter. I den fria debattens namn vill man legitimera sina (inte sällan odemokratiska) ståndpunkter som likvärdiga vilken ansedd debattörs som helst.

Men en kanske större fara är okunnigheten om dessa fenomen bland politiker och journalister. Tron att vanliga svenskar som jämlikar kan mötas i en öppen och konstruktiv diskussion utgör en samhällsfara, ett hot mot demokratins fundament. Demker riktar därför en uppmaning till dessa förnuftsivrande debattförespråkare att ta just sitt eget förnuft till fånga:

[...] bland många, även medievana personer, finns en påtaglig naivitet och okunnighet kring debattens subkulturer och de avarter som uppmuntras där. En del som borde veta bättre tycks tro att bara man upplåter ett forum för människor så uppstår en rationell eller upplyst diskussion.

Tillräckligt många medborgare är helt ointresserade av en sådan diskussion. De är intresserade av att själva synas, ställa till svars och tömma sitt hat. Därför behöver demokratin inte bara fungerande institutioner utan också auktoritativt implementerade normer.

Marie Demker sätter därmed fingret på problemets springande punkt: Vad Sverige behöver är inte debatt mellan den simpla pöbeln och goda samhällsmedborgare. Istället bör det etablerade samhällets företrädare ta sitt ansvar för mindre intellektuellt bemedlade undersåtar och fastställa vilka auktorativa normer som skall implementeras i debatten.

Det är onekligen uppfriskande att Marie Demker talar klarspråk i en fråga där det övriga etablissemanget tycks smyga som katten kring het gröt: Behovet av en demokratisk elitism!

SvD: Hatet får fritt spelrum i en öppnare debatt

En diskussion har i olika sammanhang uppkommit kring innebörden av begrepp som (höger)autonomi och autonom nationalism. Syftet med denna text är att ge lite perspektiv på dessa begrepp, samt i bästa fall att räta ut några av de frågetecken som uppkommit.

Autonoma aktivister och nätverk eftersträvar på alla plan oberoende. Syftet är att bygga en struktur som är autonom i förhållande till det politiska systemet och till statsmakten. Detta innebär att den politiska verksamheten sker utomparlamentariskt och utanför de konventioner som kännetecknar det offentliga samtalet. De autonoma erkänner varken systemets legitimitet eller dess legalitet. Att bryta mot av systemet uppställda lagar är som en konsekvens av detta ett strategiskt, inte ett politisk eller moraliskt vägval.

Ett maktövertagande i klassisk mening är inte möjligt att genomföra inom nuvarande generations livstid. Det är därför meningslöst att utforma strategiska ställningstaganden utifrån ett antagande att ett sådant maktövertagande kan komma att ske, än mindre meningsfullt att diskutera hur ett kommande utopiskt samhälle skall utformas.

Den autonoma strategin syftar istället till att bygga egna sociala plattformar och därmed utöka rörelsens politiska livsutrymme. Genom att bygga från systemet oberoende maktstrukturer, undergrävs systemets legitimitet. Därmed överförs makt, från statsmakten och dess lojala krafter, till den egna rörelsen. Denna strategi är i högsta grad realpolitisk; makt eftersträvas här och nu – inte imorgon.

De autonoma principerna är giltiga även i förhållande till andra organisationer, partier och nätverk som delar de autonoma gruppernas politiska värderingar. Detta utesluter naturligtvis inte samarbete och samverkan. Ett autonomt nätverk vägrar dock att underordna sig någon annan politisk gruppering, utan sätter sin egen agenda.

I sin förlängning innebär denna autonomi även ett oberoende för den enskilde aktivisten. I de autonoma nätverken finns ingen högre auktoritet att svära sin trohet till, ej heller några ideologiska dogmer att uppfatta som heliga. Nätverket fyller i sig inget egenvärde, när det förlorat sin funktion bör det upplösas och ersättas av en mer dynamisk verksamhetsform.

Det har i olika sammanhang hävdats att autonomi är en synonym för oberoende och att autonoma nationalister och oberoende nationalister därmed är samma sak. Här bör en distinktion göras. Oberoende är, som framgår ovan, ett grundläggande koncept för det autonoma arbetssättet. Autonoma nationalister är således per definition även oberoende nationalister. Oberoende kan en aktivist vara av olika orsaker, den vanligaste torde vara att man inte funnit någon organisation som faller en i smaken. För autonoma är autonomin i sig ett strategiskt och politiskt vägval, den oberoende organisationsformen har således ett egenvärde.

I sammanhanget bör förtydligas att autonomi inte utgör någon sorts patentlösning för rörelsens arbete. Tvärtom syftar de autonoma nätverkens verksamhet snarare till att utgöra ett komplement till den övriga rörelsen. Den åsiktsmässiga och strategiska pluralism som rörelsen uppvisar är en styrka som bör värnas. Både kritik och samarbete inom rörelsen bör därför ske i en anda av ömsesidig respekt för olika gruppers politiska och strategiska ställningstaganden.

En av de mer fatala missuppfattningar som blottats har grundat sig på tron att autonomi skulle vara liktydligt med vad som i Tyskland går under benämningen ”Querfront” (ungefär ”Tvärfront”). I korta drag innebär Querfront-strategin att rörelsen tillägnar sig sakfrågor och symboliska attribut som normalt brukar associeras med vänstern. Syftet är främst att flytta fram rörelsens positioner genom att markera att sakfrågor, som exempelvis antiimperialism eller kamp mot sociala orättvisor, inte endast tillhör vänsterrörelsen. Det kan vara värt att nämna i sammanhanget är att en av anledningen att den tyska rörelsen använder sig av Querfront-betonade attribut i stor omfattning är att det egna symbolspråket ofta är kriminaliserat.

Det bör klargöras att autonomi i sig varken nödvändigvis innesluter eller utesluter Querfront-strategin. Autonoma är överlag positiva till ideologiskt, politiskt och strategiskt nytänkande. Likväl finns inget egenvärde i anammandet av attribut som av gemene man upplevs som subkulturella.

Användare av Internet Explorer har haft problem att läsa mitt inlägg ”Kanoniserad litteratur”. Felet är nu åtgärdat.

Problemet består i att Wordpress (bloggmjukvaran som motpol-portalen använder sig av) ibland använder html-kod som Internet Explorer vägrar att förstå. Eftersom jag själv företrädesvis använder Linux har jag svårt att själv upptäcka buggar av dessa slag. Jag skall dock försöka vara mer noggrann med att granska html-koden i framtiden.

Dock så vore det ytterst välkommet om besökare som har problem att läsa bloggen kan göra mig uppmärksam på detta, genom att maila in buggrapporter till politeiablogg (at) gmail.com.

Tack på förhand!

/ Politeia-redaktionen

En för klimatet i i svensk kulturliv illustrerande debatt rasar nu på landets kultursidor. Det yrvakna missnöjespartiet Folkpartiet liberalerna har putsat av kängorna i garderoben och presenterat ett skolpolitiskt förslag, så inskränkt och blåbrunt nationalistiskt att landets proffstyckare formligen frustar och pustar av indignation.

Vad handlar det om? Obligatorisk skallmätning på skoltid? Värre – partiets kulturpolitiska taleskvinna Cecilia Wikström har föreslagit en litteraturlista som skall vara obligatorisk läsning för alla elever på grundskolan, en s.k. litteraturkanon. Syftet är att öka läsningen av skönlitteratur bland ungdomar, samt att stärka det ”svenska kulturarvet”.

Kritiken kan huvudsakligen delas upp i två skolor. Dels valfrihetsivrarna: ”Varför ska inte ungdomar själva få välja vilka böcker de vill läsa?” ”Varför tvinga ungdomar att läsa just böcker?” ”Varför tvinga ungdomar att lära sig läsa?”

Men mest framträdande är naturligtvis kritiken mot talet om det ”svenska kulturarvet”. Här väjer debattörerna lyckligtvis inte för de mest utslitna av klyschor: ”Vad är svenskt?” ”Kan man verkligen tala om ett svenskt litteraturarv?” ”Förslaget exkluderar de nya svenskarnas kultur.” Eller som Stefan Jonson uttrycker det på DN Kulturs debattsida:

En kulturpolitik i globaliseringens tid borde gå motsatt väg och vara radikalt kosmopolitisk. Den vidgar demokratin och fostrar till tolerans och kunskap genom att nyfiket gå allt främmande till mötes och ställa nya frågor till det egna, för att någonstans finna det gemensamma – civilisation.

Förslaget är naturligtvis även problematiskt utifrån ett makt- och genusperspektiv. Risken är att de vita heterosexuella männen i Svenska akademin utelämnar de svarta bisexuella kvinnornas bidrag till landets kulturhistoria, när urvalet görs. För att citera Yvonne Rock, samordnare för Mångkulturåret 2006:

Vem kommer att få sitta med runt bordet när listan ska sammanställas? Vem väljs bort, vem exkluderas? Vems berättelser anses vara värda att berätta? Vems erfarenheter ges utrymme?

Ett kultururval som görs utan maktanalys, utan mångfaldsperspektiv, skapar en hierarkisk, elitistisk världsbild, som är konservativ och konserverande.

På Politeia-bloggen frågar vi oss framförallt, varifrån ska resurserna till projektet tas? Från hemkunskapen? Från sexualkunskapen? Från historieundervisningen? Dagens illitterata skolungdomar har redan fullt upp med att lära sig om heteronormativitet, könsmaktsordning och nykoloniala tankemönster. Låt den svenska skolan präglas av en kosmopolitisk anda, där tolerans och mångfald – inte kunskap och krav, är nyckelorden. Förkovran i svensk litteratur i all ära, men denna bör även fortsättningsvis skötas på fritiden!

Debattens vågor slår höga kring händelserna i mellanöstern, så även inom den högerradikala rörelsen. Här i likhet med andra politiska rörelser finns betydande åsiktsskillnader kring hur man bör förhålla sig till Israel och Palestina, judar och muslimer osv. En intressant aspekt är att diskussionen, till skillnad från hos vänstern och liberalerna, inte främst förs utifrån ett moralpolitiskt perspektiv (vilken part är elakast), utan ifrån ett strategipolitiskt eller geopolitiskt perspektiv; vilken position gynnar Sverige och Europa?

Den ena positionen utgångspunkt är att se islam som västerlandets världspolitiske fiende. Den muslimska diasporan i Europa ses som en trojansk häst på europeisk mark, en potentiell ockupationsarmé utsänd av radikala islamiströrelser med syfte att konvertera eller dräpa de otrogna européerna. Av denna anledning ser man Israels existens i mellanöstern som en positiv motvikt mot fortsatt muslimsk expansion. Tills att det muslimska hotet är undanröjt bör rörelsen sluta upp bakom USA och Israel. ”Jag föredrar McDonalds framför moskéer” som Guillaume Faye uttrycker det i en omdiskuterad intervju.

Den andra positionen består i ett israelkritiskt och pro-muslimskt förhållningssätt. Bevekelsegrunderna är svårare att redogöra för, vilka kan variera i allt från teorier om att judarna planerar utrota den ”vita rasen”, till mer modest kritik av judarnas politiska ageranden, samt (i likhet med vänstern) en instinktiv sympati för den ”svagare” parten i konflikten. Gemensamt torde dock vara att man ser Israels existens som ett hot mot ett framtida nationalistiskt Europa och därför solidariserar sig med de krafter som verkar för ett försvagande av landet.

Naturligtvis finns det en gråskala mellan dessa positioner och det är förmodligen där som den större delen av debattörerna i praktiken befinner sig.

Syftet med detta inlägg var ursprungligen att framlägga några korta synpunkter på denna debatt. Istället blev det en ganska lång text där den röda tråden inte är helt genomgående. Förhoppningsvis kan texten ligga till grund för en mer strukturerad artikel i framtiden.

Det främsta hotet mot de europeiska folkens identitet och suveränitet stavas inte islam utan integration. Traditionell islam på europeisk mark främjar inte etnisk och kulturell integration, tvärtom. Existensen av enklaviserade etniska grupperingar med stark inre sammanhållning bidrar till segregation. Att enskilda folkgrupper kan överleva i ett segregerat samhälle är judarna bara ett bra exempel på. Europas främsta problem är snarare att de europeiska, i synnerhet de nordiska folken saknar försvarsvilja. Inte endast ovilja att aktivt stödja nationalistiska krafter, utan kanske främst oviljan att försvara sin familj, sitt område, sig själv.

Därmed borde nationalistiska krafter, i synnerhet de som gör anspråk på benämningen etnopluralister, sluta gnälla över muslimer (ersätt med valfri utomeuropeisk folkgrupp) som inte vill ”anpassa sig”. För varje utlänning som inte vill integrera sig med majoritetssamhället vinner rörelsen lite extra tid att etablera ett starkt motstånd mot det mångetniska projektet.

Hur står det då till med den svärdsmission som islamistiska krafter planerar för Europa? Inledningsvis kan det väl konstateras att de (relativt få?) terrorattentat som islamska krafter iscensatt på europeisk mark de senaste åren har varit direkt kopplade till europeiska länders militära inblandning i konflikter på muslimsk mark. Med detta inte sagt att bomberna i London och Madrid var rättfärdigade handlingar, men what goes around comes around som man brukar säga.

Till skillnad från tokgalningarna i al-Qaida (i den mån organisationen faktiskt existerar) befinner sig de mer ”moderata” islamisterna, Hamas, Hizbollah m.fl., inte i något världskrig mot ” de otrogna”. Säkerligen önskar sig även dessa ett framtida muslimskt Europa, på samma sätt som katolska kyrkan önskar ett katolskt Sydostasien, men deras realpolitiska agenda sträcker sig till att säkra sitt eget folks livsutrymme.

Det finns flera beröringspunkter mellan den islamistiska och den högerradikala ideologin. Den muslimska samhällsläran påminner till stora delar om de högerradikala idéerna om folkgemenskap och nationell solidaritet. Likaså betonar båda rörelserna traditionens grundläggande betydelse. Samtidigt ter sig islamismens teokraktiska styrelseform och bokstavstrogna tillämpning sharialagar som främmande i västerlänska ögon. En muslimsk-europeisk allians? Solidaritet med palestinier och andra muslimers kamp för självständighet och oberoende torde tills vidare vara tillräckligt.

Hur då ställa sig till Israel och judarna? Som Magnus Svensson poängterar är grundandet av staten Israel en framgångssaga att bli inspirerad av. Att ett folk efter tusentals år av minoritetstillvaro lyckas återkonstituera en nation, är faktiskt något som borde kunna entusiasmera Sveriges nationella domedagsprofeter. Sionismen är i grunden en nationalistisk rörelse och som nationalist bör man därför i konsekvensens namn omfatta dess mest grundläggande princip – ett judiskt hemland. (Om hemland nödvändigtvis måste vara placerat i Palestinaregionen kan ju sedan givetvis diskuteras).

Problemet är dock att varken Israel eller judarna som kollektiv har något intresse av ett framtida Europa av monoetniskt nationalistiska nationer. Det finns vad man kan kalla en historiskt förankrad skepticism till ett sådant politiskt projekt. Israel reagerade med emfas när den tämligen liberale nationalisten Jörg Haiders parti i början av 2000-talet fick plats i den österrikiska regeringen. Frågan är hur reaktionen skulle bli om en rörelse ledd av Magnus Svensson eller Guillaume Faye skulle ta makten i Sverige, respektive Frankrike?

Den judiska diasporan har som sagt levt som minoritet i tusentals år och deras gruppstrategiska agerande är helt anpassad för en tillvaro i ett mångfacetterat, mångetniskt, mångkulturellt samhälle. Därför stödjer man de krafter som verkar för en fortsatt mångkulturell och liberal utveckling i västvärlden. Att judar i Europa med jämna mellanrum får smaka på mångkulturens baksidor i form av arabiska slagord klottrade på den lokala synagogan är inte något som kommer att förändra detta faktum.

Av denna anledning tror jag inte på en europeisk-judisk nationalistisk allians. Inte för att tanken fyller mig med avsky, utan för att idén helt enkelt inte är realistisk.

Läs mer:
Intervju med Guillaume Faye
Ratatosk: Guillaume Faye och sionismen
AUTONOM: Guillaume Faye og Sionismen – Et svar
Si Vis Pacem Para Bellum: GRECE - Pro-islamism & Anti-semitism

Rasmus Fleischer, fildelningsförkämpe och fd journalist på Arbetaren, har i veckan kommit ut ur garderoben som israelvän. För att frihet, jämlikhet och broderskap skall kunna råda i mellanöstern så måste Hizbollah “avväpnas” med en hjälpande hand från den israeliska armén, är i korta drag hans slutsats. I sitt inlägg vänder sig Fleischer mot vad han upplever som ett hos vänstern reservationslöst stöd för Hizbollah-rörelsen:

Å ena sidan är det nästan rörande att vänsteraktivister och nazister slåss om vem som ska få vara bästisar med Hizbollah. Om de senare förlorade fajten denna gång, var det knappast på grund av ideologisk distans till Hizbollah, utan för att vänstern har varit överlägsen i nätverksbyggande.

Raka led med högerarmarna i luften? Satellitsända talkshows med en svensk nazistpropagandist? Bombdåd där mängder av sydamerikanska judar mördas bara för att de är judar? Inget av detta räcker tydligen för att få dessa vänsteraktivister att börja betrakta partiet Hizbollah på samma sätt som man man behandlade dem som man påstår sig ha kört bort.

Inlägget är välkommet då det klargör vänsterns hyckleri i frågan. På hemmaplan skriker man sig ofta och gärna hesa i kampen mot rasism, sexism och homofobi. Samtidigt samverkar man, av taktiska orsaker och för att fylla ut leden, med med de militanta antikommunisterna, antisemiterna och teokraterna i Hizbollah. Som Fleischer helt korrekt poängterar är Hizbollahs ideologiska distans i praktiken betydligt större till den svenska vänstern än till den högerradikala rörelsen.

Därför borde man, från Hizbollahs sida, välja sina vänner med större omsorg. Vänstern har som bekant en tendens att hugga en i ryggen (med en ishacka?) när man minst anar det.

Slutligen en stilla fundering. Nu när den från Tyskland härstammande “Querfront“-trenden tycks ha etablerat sig på allvar bland Sveriges radikala nationalister, vågar vi hoppas på att “Antideutsche“-konceptet får ett motsvarande genomslag i landets vänsterrörelse?

Copyriot: Kortslut inte din kompass ­- Hizbollah måste besegras!

Barbro Werkmäster är en ståndaktig kvinna. I över trettio års tid har hon kämpat för ett uppvärderande av den feministiska konsten och dennas rätt till utrymme i det offentliga rummet. Udden i denna strävan har varit riktad mot det patriarkala “kvalitetsbegrepp” som genomsyrat Sveriges sexistiska konstetablissemang.

- Kvalitets­begreppet har alltid använts som en strategi för att plocka bort kvinnorna, säger hon i en intervju i DN Kultur.

Men kampen har gett resultat. I takt med att begrepp som “kvalitet” och “smak” fått ge vika för mer moderna och jämställda konstideal har den feministiska konsten flyttat fram sina positioner. Barbro Werkmäster har numera bråda dagar i egenskap av initiativtagare till utställningen Konstfeminism på anrika Liljevalchs konsthall i Stockholm. - Äntligen finns en publik och ett intresse, kommenterar hon.

På Politeia-bloggen är vi givetvis varken konstvetare eller moralister. Vi skulle således inte komma på tanken att försöka kategorisera den feminstiska konsten i termer av “bra” eller “dåligt”. Istället låter vi några av verken från utställningen tala för sig själva:

Annika Liljedahl: “Dyka i marsipan”, 1979.

Annika Karlsson Rixon: “Untitled VI”, 1991.

Elisabeth Ohlson Wallin: “Ann” (ur fotoserien “Könskrigare”), 2000.

DN Kultur: Trettio års kamp har gett resultat